sånt som inte händer

Jag tyckte att måndagen startade ganska tråkigt när min ena skärm på jobbet pajjade och började blinka hysteriskt så att jag var tvungen att koppla bort den och jobba bara på den andra skärmen men det var i n g e n t i n g mot hur eftermiddagen blev... Snacka om ilandsproblem med skärmen. Oviktigt. 
 
På eftermiddagen klagade en av favoritkollegorna (J) - (han som suttit på platsen ett steg bakom mig och trackat mig [på skoj] under förmiddagen för att jag "haft sönder utrustning på kontoret" ("typiskt dej alltså K" höhö) och kommenterat (om sig själv) "varför skriver jag alltid "erasure" när jag ska skriva "sure" i ett mail?!" (jag: "för att you lööööööve them" han: "I love to love them.. I love to love them.. I löööööve to löv them"...)  - på att han plötsligt mådde illa, kände sig yr och hade synbortfall. Han som precis suttit i köket med ett gäng andra och fikat & skojat och varit precis som vanligt. Han stod vid en annan kollegas plats när han sa det så kollegan (T) bad honom sätta sig ned, så skulle han hämta ett glas vatten. När J nästan missade stolen och sen pratade obegripligheter och liksom "försvann" i blicken sprang T  bort till en annan del av kontoret och bad om hjälp för att det var något som liksom inte stod rätt till. Under tiden ramlade J av stolen och det var här jag märkte att någonting var galet.
 
Jag hade suttit helt fokuserad på skärmen och trodde först att det var någon som skojade (jag hörde ju något "liv" liksom men förstod inte vad), men sen såg att jag andra kollegor sprang mot platsen där T satt den dagen och hörde någon ropa på "J" - och så såg jag liksom ett krampande ben (resten av kroppen var skymd av ett skåp) och kände igen skon. En av de kollegor som var först på plats ropade efter hjärtstartaren, någon hämtade den i receptionen och A ringde en ambulans. J hade tydligen efter kramperna blivit blå och tappat pulsen helt, så de tre kollegor som var framme på plats först lade honom rätt, kopplade upp hjärtstartaren, "deffade" en gång och fick igång puls och andning igen.
 
Räddningspersonalen var snabbt på plats (112 skickade närmaste bilar på en gång - ändå skönt att sitta nära KS och att de hade bilar nära) och några kollegor var nere och mötte upp så att de skulle hitta rätt. De kom fram och tog över, någon letade upp J's jacka där plånbok med körkort fanns (ambulanspersonalen bad om ett id om sådant fanns) och inom bara en kort stund var J på väg till sjukhuset. Kvar var ett gång förvirrade kollegor som försökte ta in vad som precis hänt. Han som ledde arbetet med hjärtstartaren  (vår klippa i kaoset skulle jag säga) hade en liten samling för oss som var där för att prata igenom vad vi upplevt och erbjöd stöd om det var någon som ville prata (han har varit med om såna här saker förut, är utbildad / med på någon HLR-lista) och vår "country mgr" ringde till J's sambo (efter "joint effort" av flera för att hitta rätt telefonnummer) för att informera henne om vad som hänt.. Vi stängde ner, åkte hem och försökte bara...förstå. Det går inte. Jag var helt dränerad igår när jag kom hem och somnade på soffan, men när jag vaknade sen vid midnatt och skulle sova "på riktigt" i sängen så låg jag mest och snurrade. 
 
Enligt uppgift (från i eftermiddags, från en kollega som messat med hans fru) hålls J fortfarande nedsövd och nedkyld medan läkarna försöker hitta orsaken... Hoppas, hoppas, hoppas att allt går bra. Att han blir bra. Att insatserna var snabba nog. Att det går att åtgärda det som nu orsakade detta (vad det nu var). 
 
Alla tänk om. Tänk OM han hade hunnit sätta sig i bilen (han var på väg hemåt för att hämta barnen). Tänk OM det hänt om han gått på toa innan han gick hem. Tänk om vi inte haft hjärtstartaren. Tänk OM det händer något när man är ensam på kontoret? Tänk om tänk om tänk om...
 
Vi har bett HR/ledningsgruppen boka in nya HLR-kurser personalen (för jag tror ALLA som var där vill ha en uppfräschning på hur och vad man ska göra om något händer) och jag har kollat på den här videon på youtube (som klippan i kaoset rekommenderade). Kan ni HLR? Hantera en hjärtstartare? (ja, den pratar ju så man behöver bara följa instruktionerna men ändå man vill ju ändå veta hur det fungerar i praktiken). Har ni uppdaterat er mobil med ICE kontakt(er)? Har ni uppdaterat kontakt(er) hos er arbetsgivare? Om inte GÖR det!  
 
 
 
och igår hade en annan kollega; M, födelsedag. M som är hemma sjukskriven i sviterna efter en stroke han fick tidigare i år när han var på skidresa i Frankrike (att han var där gjorde att han inte fick hjälp så snabbt som man skulle önskat). M som sakta sakta börjar återfå motoriken (kan klä på sig själv), men inte riktigt minnet och heller ej talet....
 
 
#1 - - Anonym:

Sånt där gör en skakig! Men tur att ni hade personal som agerade direkt. Tyvärr Är det för få som är utbildade och därmed inte vågar agera. Vi kör en kurs hlr varje år, på så sätt håller vi det ”fräscht i minnet”..
Var rädd om varandra 💜 ia.

Svar: Verkligen tur! Lyxigt med "refresh-träning" varje år. Skulle ju alla få! Så himla läskigt om / när man inte vet vad man ska göra och "gör inget" för att man är rädd att göra fel... Så himla glad att de som var framme först vågade agera. <3
Kattis

#2 - - Anonym:

Men usch så läskigt. Det är ju sådant där man alltid hoppas inte ska hända. Vi har hlr varje år med jobbet så jag känner mig inte helt obekant med situationen men man vet ju aldrig hur man reagerar när det är skarpt läge. Usch. Hoppas att det går bra med honom!

#3 - - Åsa:

Nä, kan inte HLR. Hade aldrig vågat dra igång hjärtstartaren och damma till på känsla.

Hoppas ni får goda besked från hans anhöriga vad det lider!